sv 
För Nils Westergard är konstskapandet inte längre ett medvetet val – det är helt enkelt så hans liv är uppbyggt. Eftersom han har skapat konst sedan barndomen blev konsten tidigt en ständig närvaro, något som har format hans sätt att tänka. Idag fungerar det nästan instinktivt. Precis som när han löser ett korsord tänker han inte över det; varje dag börjar med att han väljer något från en ständigt växande projektlista och sätter igång. Hans nyfikenhet drar honom hela tiden in i nya intressen, som oundvikligen leder tillbaka till hans konstnärskap och utökar listan ännu mer.
Staden som ett levande system
Westergards konst är starkt knuten till platsen. Som han själv uttrycker det: konst skapas av människor, och människor formas av sin omgivning. Ett av de tydligaste exemplen på detta samband är hans cykelserie, som skapades kort efter att han flyttat till Amsterdam. I sin önskan att verkligen knyta an till staden, istället för att falla in i en rutin mellan ateljé och hem, började han bära med sig en kamera överallt och observera varje cyklist som passerade. Denna enkla handling blev ett sätt för honom att smälta in i stadens rytm. Genom den knöt han inte bara an till Amsterdam i sig, utan också till människor som senare skulle spela viktiga roller i andra projekt.
Richmond förblir dock den plats som har haft störst betydelse i hans liv. Det är inte alltid tydligt var staden slutar och han börjar – gränserna mellan dem suddas ut – men stadens närvaro präglar ständigt hans beslut, synsätt och bildspråk.
Från grått till färg
Under lång tid arbetade Westergard nästan uteslutande i gråskalor. Valet var delvis praktiskt: svart och vit färg var prisvärd, lätt att ta med sig och oändligt mångsidig. Med bara två burkar i ryggsäcken kunde han skapa ett verk var som helst. Med tiden växte budgetarna och omständigheterna förändrades, vilket gjorde att färg kunde komma in i verken mer fritt. Processen blev mer rörig, men också rikare. Livet existerar ju trots allt i färg – och att omfamna den komplexiteten blev en utmaning värd att ta sig an.
Det osynliga arbetet
Liksom för många konstnärer är det inte själva skapandet som tär mest på honom, utan allt som omger det. Administration, skatter, e-post – det ständiga bakgrundsbruset i yrkeslivet. Han medger att det kanske finns en form av kreativitet gömd där, men det är inte den sortens kreativitet som ger honom energi.
Filmen som visuell grund
Filmen spelar en central roll i Westergards syn på bildskapande. Eftersom han har studerat film har en stor del av hans visuella formspråk sitt ursprung där. Han går ofta på bio, och hans äldre skissböcker är fyllda med utskrivna stillbilder från filmer snarare än traditionella teckningar. Men när han stöter på en exceptionell målning eller skulptur kan intrycket bli ännu starkare.
Andra konstformer, som dans eller mode, tilltalar honom inte på samma sätt – även om han respekterar dem. Det avståndet gjorde arbetet med ett verk om den tyska koreografen Pina Bausch särskilt intressant, eftersom det tvingade honom att omvandla respekt till genuin uppskattning – en övning som han sätter stort värde på.
Konst bortom skärmen
På frågan om vad han skulle vilja se för förändringar i hur vi upplever konst idag är hans svar rakt på sak: färre mobiler, färre skärmar och mer fysisk närvaro. Konst är påtaglig, mänsklig och verklig. Om vi begränsar våra möten med konsten till enbart digitala återgivningar, varnar han, riskerar vi att helt överlämna den till artificiell intelligens.
Lämna utrymme för tolkning
Westergard vill inte ange vad betraktaren ska känna när hen står framför hans verk. Varje verk har sina egna drivkrafter och avsikter, vilket gör det omöjligt att ge ett generellt svar. Om det finns något hopp alls, så är det helt enkelt att människor verkligen ser verket.
Inspiration och ljud
Bland de konstnärer som har påverkat hans tänkande finns Beth Cavener Stichter, Michel Gondry, ARYZ, Aesop Rock och Banksy – en person som ofta kritiseras, men som i Westergards ögon är obestridligt effektiv. ”Att åstadkomma så mycket med så lite kräver respekt”, konstaterar han.
Musiken är en del av hans skapandeprocess, men inte på något särskilt eller sentimentalt sätt. Om han skulle välja, skulle vad som helst av Aesop Rock passa.
Med blicken riktad mot framtiden
När det gäller framtida röster som är värda att lyfta fram pekar Westergard på sina kollegor i MSC-teamet, liksom på konstnärer från sin hemstad: Emily Herr, Ian Hess, Eli McMullen och Matthew Rea – kreatörer som har sina rötter i platsen, processen och uthålligheten.
I Westergards värld är konst inte ett ögonblick av inspiration. Det är en daglig handling som handlar om iakttagelse, samhörighet och engagemang – ett sätt att ta sig fram genom städer, genom tiden och genom livet självt.
Du kan följa honom på Instagram för att se mer av hans verk, eller besöka hans webbplats direkt.
